Om American Pitbull Terrier, Amstaff och så kallade kamphundar

I media och kvällspress används gärna ordet kamphund när American Staffordshire Terrier ingår i sammanhanget. Amstaffens rashistorik lockar till sensationsjournalistik på bekostnad av objektiv och korrekt information.

När man läser i media och då främst i kvällspressen står det alltid kamphund. Gemene man associerar då genast detta med rasen Pitbull.
Om sanningen ska fram så har dock inte en enda renrasig American Pitbull Terrier (APBT) varit inblandad i någon av dessa omtalade incidenter.
En APBT (American Pitbull Terrier) är en hund som är registrerad i antingen United Kennel Club (UKC), American Dog Breeders Association (ADBA) eller någon av de mindre organisationerna som t.ex. Bona Fide Kennel Club (BFKC).

Bakom medias rubriker

De hundar som benämnts “kamphundar” av media, har till nästan 50% varit korsningar av raserna Rottweiler och Pitbull. De resterande 50% har varit “pitbull-liknande” hundar, som dock inte har mer gemensamt med ursprungshunden än utseendet, dvs mellanstor och muskulös.
Hundägarna har uteslutande varit ungdomar under 20 år, 40% av ägarna har t.o.m. varit under 17 år. Gemensamt för dessa hundägare är att de skaffat en hund för utseendets skull och inte för dess egenskaper.
De har skaffat en brukshund och hållit den som sällskapshund och inte haft något intresse av att aktivera hunden på ett brukligt sätt. Istället har ägarna “laborerat” med hunden vilket leder till att ägarna i slutändan har en hund med de egenskaper de ej har klarat av att hantera.

Kortfattad historik

Det anses att de första ”Pitbull-liknande” hundarna importerades till Nordamerika omkring 1850 från ursprungslandet Storbritanien.
Hundarna hade olika arbetsuppgifter som ex. gårdshund, boskapshund, vakthund, sällskapshund samt “kamphund” (det skall tilläggas att endast en mycket liten del av hundarna såg insidan av en så kallad “pit”, dvs en grop där kamperna företogs).
År 1898 registrerades rasen första gången i UKC, den näst största kennelklubben i USA (en kennelklubb vid sidan av American Kennel Club (AKC)). Så påståendet att en Pitbull är en blandras är således inte helt korrekt då rasen finns stambokförd sedan 1898.
I Sverige klassas dock Pitbullen som blandras, då den ej är godkänd av Svenska Kennelklubben (SKK).
Alla 4 idag förekommande bull-raser härstammar från samma typ av hund. På kopparstick från 15-1600-talet förekommer en typ av hund som ser ut som en korsning mellan vit Boxer och Bullterrier. Den hunden kallas Old English Bullterrier och har inte mer gemensamt med dagens utställningsavlade bulldog än vad medias “kamphundar” har med en riktig APBT.

Vad är en Amstaff?

På 1930-talet gick det en serie på biograferna i USA som hette “Little Rascals”. Den handlade om några busungar med en busig hund, “Petey the Pup”, en vit “Pitbull” med en (ditmålad) svart ring runt ena ögat.
Detta gav upphov till ett sk “Lassiesyndrom” i USA; “Alla” ville ha en sådan liten hund.
AKC fick upp ögonen för rasen och 1936 valde man ut 50 st renrasiga American Pitbull Terriers (kravet ställdes att hundarna skulle vara renrasiga i 3 generationer, med UKC-stamtavla för överföring och godkännande i AKC-registret).
AKC döpte hunden till Staffordshireterrier för att undvika förväxlingar med den engelska “kusinen” Staffordshirebullterrier. Tilläggas skall att stamböckerna sedan dess har öppnats ett antal gånger för att kunna korsa in nytt blod i Amstaffen, samt att man i USA kan ta en AKC-registrerad Amstaff och registrera den som “Pitbull” i UKC. Det går dock ej att göra det motsatta.
Det anses att raserna separerades 1936 i och med registreringen av rasen Am.Staff i AKC.
Varför är då Amstaffen registrerad och godkänd i Sverige -men inte “Pitbull”? Det har att göra med att SKK arbetar inom ramen för Federation Cynologique Internationale (FCI), och därmed endast får ha samarbete med en (1) nationell kennelklubb inom varje land. FCI godkänner och samarbetar med AKC, men inte UKC, ADBA eller någon av atskilliga mer eller mindre obskyra kennelregisterförare i USA.

Var och När började problemen?

“Pitbullen” var nästan helt bortglömd i USA bland gemene man fram till slutet av 1980-talet då National TV på bästa sändningstid visade när en Animal Control Officer (hundfångare) försökte fånga in en vakthundstränad Amstaff.
Inslaget visade bl.a. hur hundfångaren blir mycket illa biten. Då formligen exploderade intresset i USA och alla som befann sig i samhällets utkanter ville ha just en sådan hund…
Vissa källor hänvisar därutöver till en artikel som Washington Post publicerade 1976, i samband med tillkomsten av “Animal Welfare Act”, där skribenten dragit paralellen “Pitbull-mördarhund”. Och den artikeln lär ytterligare ha ökat intresset bland olämpliga ägare.

Pitbull-hunden i Sverige

De första “Pitbull-hundarna” lär ha kommit till Sverige redan i början av 1950-talet, även om några säkra uppgifter inte finns.
I början av 1980-talet togs dock ett antal in från Italien, dessa hundar blev givetvis ej registrerade hos SKK. Hundarna gjorde heller inget väsen av sig, då dom hamnade hos ansvarsfulla ägare.
Det samma gäller de hundar som 1988 togs in från Norge. Dessa härstammade från England där uppfödaren Ed Reid 1976 importerade de första “Pitbull-hundarna” till England.
Problemen börjar med att en utvandrad svensk återvänder från Sydafrika i början på 1990-talet. Med sig hade han fyra sydafrikanska “Pitbull-hundar”.
Dessa hade av Sydafrikanska Kennelklubben omregistrerats till Am.Staff för att undgå det då gällande importförbudet i Sverige.
Dessa fyra hundar uppmärksammades bl.a. av TV 4:s Kalla Fakta som sände ett program som hette “Dom kallar oss mördarhundar”. I programmet visades mycket “muskler och tänder”.
Alla som tidigare skaffat sig en Schäfer, Rottweiler eller Dobermann av “fel anledningar” ville nu förstås ha en sådan hund -och resultatet känner vi alla till.

Olämpliga ägare

Problemet med att olämpliga hundägare skaffar sig hundar som skydd, “vapen” eller statussymbol är ingen nyhet i Sverige.
På 1970-talet var det Schäfrar som var populära och mot slutet av 1980-talet var det Rottweiler och Dobermann som främst drabbades, men genom ett bra och berömvärt arbete av respektive rasklubbar så har intresset minska bland olämpliga ägare.
Problemen med “Pitbull-hundarna” är att det finns en stor marknad bland osäkra och sökande individer, samt att det finns ett antal uppfödare som formligen prånglar ut hundar till vem som helst.
Dessa personer har ett omfattande kontaktnät över hela Sverige och samarbetar med varandra. Några få personer har legat bakom uppfödningen av uppåt 250 valpar per år – som till stor del även hamnat i oseriösa, felaktiga och okunniga ägares händer.
Jag vill med bestämdhet hävda att det är skillnad mellan “Pitbull” och “Pitbull”.
Polisen (RPS) räknar med att det finns 2-3000 “Pitbull-liknande hundar” i Sverige, vanligast förekommande i Västra Götaland. Av dessa hundar härstammar ca 80% från Sydafrika-hundarna -och de linjerna är inte alltid rastypiska.
Renrasiga “Pitbull-hundar” (enligt UKC-standard) är ovanliga i Sverige. En “Renrasig Pitbull” väger oftast mellan 15 och 27 kg, (det finns avvikelser upp emot 30 kg, men det är ytterst ovanligt) samt har en mankhöjd mellan 40 och 55 cm. Många av de hundar jag träffat genom mitt arbete har vägt närmare 35-40 kg samt haft en mankhöjd på närmare 60-65 cm…

Vill ha respekt

Jag har många gånger blivit glad när jag besiktigat en omhändertagen “Pitbull”-liknande hund. Även om hunden kanske har blivit både knivskuren, misshandlad och använd i gäng-slagsmål, så har det aldrig varit några problem i hanteringen.
Hundarna har, trots allt de genomgått, haft kvar sitt fötroende för oss människor. Och däri ligger också den stora anledningen till att alla olämpliga hundägare inte har större problem med sina “Pitbull-liknande” hundar; det handlar om en väldigt förarvek hund som inte ifrågasätter gränser.
De bit-incidenter som inträffat tror jag beror på en mental defekt hos berörda individer. De kan som individer inte hantera begreppet rädsla och flykt, utan löser problemet med hjälp av social kamp och använder bara “reptilhjärnan”.
Givetvis finns det inom den här rasen “genetiska blindgångare” som det finns inom alla raser, men alla som sett en hund attackera en “dumpe” (del av mentaltest för hundar) förstår nog vad jag menar.
Vad är då orsaken till att så många unga människor väljer att skaffa sig den här typen av hundar? Som ersättning för ett obefintligt självförtroende? Jag brukar göra jämförelsen med MC-gäng. Man skaffar sig en motorcykel för att kunna ha en tuff väst med märken på sig, inte för att man har ett brinnande motorcykelintresse. Man vill ha statusen och får respekten som västen inger hos folk -men får man problem med motorcykeln så behöver man hjälp.

Jag vill som avslutning citera ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brits därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad…

FOTNOT

Artikelförfattaren Conny Bergman är 33 år och har arbetat på Svenska Hundskyddsföreningen i Hundstall (SHF) i Stockholm mellan maj 1998 och augusti 2002. Hundstallets huvudsakliga uppgift är att stalla upp Stockholmspolisens omhändertagna hundar (mellan 250-450 st per år). Genom sitt arbete har han där kommit i kontakt med många av de sk ”kamphundar” som figurerat i media, dvs. hundar som varit inblandade i ”bit-incidenter”. Han har även medverkat som hundförare när omhändertagna hundar genomgått lämplighetstest enl. 19 § Djurskyddsförordningen (1998:539) av kriminalpolisens hundförarenhet på F18. Han har med sin artikel inte haft för avsikt att leverera någon lösning på problematiken med sk ”kamphundar”, utan endast velat förmedla något av den kunskap han erhållit genom sitt arbete, samt försökt att ge en opartisk bild av ”Pitbull-hunden”.

Om American Pitbull Terrier, Amstaff och så kallade “kamphundar” publicerades 2003-11-22 på Amstaff.se
Postad i American Staffordshire Terrier