I media har länge ordet ”kamphund” varit laddat med rädsla, faror, fördomar, oansvariga hundägare och attacker.
Men är detta verkligen hela sanningen?
Som allmänhet har vi rätt att vara, och bör vara, kritiska mot medias rapportering.
När det kommer till ”attacker” som begås av hundar nämns allt som oftast ordet ”kamphund” i sammanhanget, utan att det för den sakens skull faktiskt har rört sig om en renrasig hund av enligt Svenska kennelklubben definierad kamphundsbakgrund.
Hundkamp är sedan länge och bör vara förbjudet enligt lag. I flertalet av de fall som går att hitta i media har det senare kommit fram att hunden som begått ”attacken” varit av okänd härkomst eller av blandras.
Inte sällan har hunden i fråga ofta även vanskötts på ett eller annat sätt.
Ofta tar även media den drabbades eller ett ögonvittnes syn på saken och skriver in i artikeln. Nämner denna person att det var en ”kamphund”, ja, då var det en kamphund.
Men hundar av ”kamphundstyp” ses idag på ett flertal ställen som aktiva inom hundsporten. De finns både i brukset, i lydnaden och på utställningar.
Ingen hund i sig är helt ofarlig. En hund präglas dels av miljön den växer upp i, dels av generna den bär med sig.
De seriösa människor (vilka de flesta är) som skaffar denna typ av hund vet precis vilken hund de skaffat och agerar därefter.
Det är människor som vet vad de har i kopplet, och deras hundar läser ni inte om i tidningen.
Så döm inte ut hundarna!
Läs istället på den fakta som finns kring dem, prata med företrädare för raserna, träffa hundägarna och bilda dig sedan din egen uppfattning.
Anki Klang
ägare av Staffordshire bullterrier
även kallade Nanny Dogs
Insändare publicerad av www.vlt.se den 21 augusti 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar